tisdag 5 december 2017

Bondkärringen och Teletror

 Av: Vanja G



Kärringen var mer sur än vanligt. Hon hade bestämt sig för att byta teleoperatör, eftersom den förra hade börjat föröka skinna henne på hennes surt förvärvade slantar med små tjuvknep och annat rackartyg. Den nya operatören behövde emellertid en vecka på sig att förbereda flytten av hennes telenummer, som om det handlade om att hyra en kran och dumper för att kunna utföra flytten mellan Stockholm och Göteborg. Med oxe.

När veckan hade passerat och ännu inget hade hänt, mailade kärringen den nya teleoperatören, Teletror, via deras meddelandetjänst på hemsidan och frågade hur det gick. Hon fick svar direkt. ”Vi har tagit emot ditt mail… Vi kan inte svara just nu… Bladebibladebibla…” Kärringen muttrade och svor, men tänkte att de kanske åtminstone skulle höra av sig innan dagen var slut. Innan hon somnade på kvällen tänkte hon att flytten kanske skulle genomföras vid midnatt, som genom ett trollslag. Teletror kanske skulle hitta halva hennes telefonnummer på slottstrappan, sätta ihop det med den andra halvan som låg kvar i deras datasystem och under jubel och hurra-rop förstå att det blev en helhet. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…
Nästa morgon när kärringen vaknade hade fortfarande inget hänt. Hon stod telefonilös.
   - Du kanske borde ha ringt dem, föreslog bondgubben.
   - … på den telefon jag inte har, replikerade kärringen.

Hur svårt kunde det vara att svara på ett mail? Ville man ha tag i kärringen snabbt och få ett bra svar, var mail den oslagbart bästa metoden. Hon var märkbart och ärligt trött på det samhälle som skapats, där ingen behövde ta eller ens känna ansvar för sina åtaganden och arbetsuppgifter, där reklamens utformning var viktigare än produkten den gjorde reklam för, och där självupptagenhet och självgodhet premierade sig själv via flödet i de sociala medierna. Allt, precis allt var åt helvete denna morgon, och det var Teletrors fel.
   - Det är för helvete tjugohundrasjutton, surade hon. ALLA i hela jävla världen har accepterat mail som kommunikationsform, UTOM leverantörerna av IT- och telefonitjänster.

Hon var tillräckligt gammal för att ha varit med på den tiden då snigelbrev och telefonsamtal var the shit, och mailkommunikation till, inom och mellan företag ansågs som oprofessionellt och oansvarigt. För att inte tala om sms. Det var sådant oborstade ungdomar sysslade med på den tiden, med meningar som enbart bestod av obegripliga kombinationer av konsonanter. Numera, år tjugohundrasjutton, ansågs till och med sms vara en accepterad kommunikationsform. Man kunde göra allt från att deklarera sina inkomster via sms, till att söka jobb och till och med säga upp sig. Det enda som fortfarande inte var riktigt hundra okej var att göra slut eller begära skilsmässa via sms. Kärringen funderade på det där en stund. Tänk om hon skulle skicka ett sms till bondgubben i eftermiddag och skriva:
”Jag följer inte med hem efter jobbet. Du får koka din gröt själv imorgon bitti. Hejdå.”

Hon slog det snabbt ur hågen. Hon hade ju ingen telefon ändå.






Annons